Sandra Davidsson

”Vi sitter och väntar på att få hjälpa till!”

Under 2017 har jag fått äran att träffa hundratals elever längs västkusten för att prata om världen, hur den ser ut, hur den inte ser ut och vad vi kan göra för att den fortfarande ska kunna ses överhuvudtaget. Varje föreläsning har varit unik. Och varje gång har jag häpnats av att eleverna har så mycket kunskap om världen – om orättvisor och hur generationerna före dem behandlat vår planet. Jag ville ta frågorna ut ur klassrummen och gå in mer på djupet. Därför satte jag mig ner för att prata om de globala målen med Hanna Gunnarsson och Lilly Hjalmarsson, 14 år. De går i åttonde klass på Håsten skolan i Varberg. Det var två intensiva timmar där känslor av orättvisa, frustration och engagemang väcktes.

Klockan är strax efter 16.00 och Hanna har precis kommit hem från skolan. Egentligen slutade Hanna redan klockan 15.00 men hon stannade kvar på läxhjälpen för att få lite rätsida på matematik. Lilly har väntat hemma hos Hanna och förberett några mackor till de båda. Det är varmt och skönt inne i vardagsrummet, det ryker från min kaffekopp och tjejernas magar har slutat kurra. ” Visst har vi det bra va?”, säger jag och kollar på två par förväntansfulla ögon. ”Vi har det bra, riktigt bra faktiskt. Fast jag är lite nervös, men jag förstår inte varför”, svarar Hanna.

Världen är rund, himlen är blå, i Afrika är det fattigt, i mellanöstern är det krig och isarna smälter vid poolerna. Kanske en inte blir så peppad av att se på nyheterna. Jag frågar de två fjortonåringarna framför mig hur de tänker om vad som händer i världen.

 

Lilly tittar på Hanna, sen på mig och rycker på axlarna samtidigt som hon säger med viss uppgivenhet, ”Alltså det verkar ju som att den går under. Varje dag är det nyheter om naturkatastrofer, krig och sen är det ju Trump också. Det känns inte så bra.”.

”Sen är det ju miljöförstöringen och fattigdomen också!”, säger Hanna samtidigt som hon nickar medhållande.

Det är inte första gången jag hör dessa svaren. När en ställer frågan om hur världen ser ut så är det allt som oftast en värld i olika nyanser av grått, ja nästan svart som målas upp. Fast det kanske inte är så konstigt, ni vet fokus på det negativa är väl inget nytt. Men tänk om vi hade sett en värld full av sprakande färger?

Vi diskuterar en stund tills jag frågar ”HUR kan vi göra för att få en förändring då, en riktig?”

”Alla måste vara med såklart, annars kommer ju inget att hända.”, säger Lilly självklart.

”Fast det kommer ju aldrig att hända. Vi är ju för bekväma, eller?”, blir Hannas svar.

”Ja, det är sant. Vi vet ju redan hur dåliga bilar och kött är. Men ändå så fortsätter vi ju.”

”Fast du och jag kör ju inte bil Lilly. Det är ju dom vuxna som måste ändra sig”.

Jag lyssnar på deras dialog och känner en liten värme inombords, de förstår. För att vi inte ska fastna i det negativa berättar jag att världens ledare faktiskt har kommit överens om att tillsammans arbeta för en bättre värld – De Globala Målen – och att de ska uppnås innan 2030. De färgglada korten med 17 globala målen ger liv till den vita bordskivan och korten plockas upp nästan exalterat i takt med att jag lägger ner dem framför tjejerna.

”Jämställdhet, fattigdom, ingen hunger…”

”Fredliga samhällen, god hälsa, stoppa klimatförändringarna… vad då, har alla länder gått med på att uppnå de här målen? Men det är ju jättebra!”, säger Hanna.

”Varför har vi inte pratat om det här i skolan? Det visar ju att det ändå verkar hända något. Det här är ju framtiden, i skolan känns det som att vi mest pratar om det som händer nu eller har hänt.”, säger Lilly.

”Lärarna hinner ju inte, det är en massa i läroplaner och allt som ska göras. Fast jag vet inte om allt det är så viktigt. Det här känns ju viktigare och roligare.”, kompletterar Hanna.

”Vad säger ni om jag säger att: Vi är den första generationen som kan utrota fattigdom, men att vi är den sista som kan stoppa klimatförändringarna?”, undrar jag.

”Att vi måste skynda oss och få veta mer om vad som händer i världen!”, utbrister Hanna och syftar på att det är 17 år kvar innan målen ska vara uppnådda.

”Men vi kan ju också göra saker även om vi är barn. Vi sitter ju bara här och går i skolan, vi måste ju få mer kunskap om framtiden för att kunna förstå och göra något. Jag vill göra något nu!”, svara Lilly.

”Hur ska vi göra då?”, är min nästa fråga.

”Alltså vi kanske inte kan göra så mycket för våra föräldrar bestämmer ju en del, men om vi får dom att ändra sig… till exempel att inte köra så mycket bil, äta mindre kött…”

”Och köpa mindre kläder, inte slösa så mycket på onödiga saker…jamen få alla att förstå vad vi behöver och inte.”, fortsätter Hanna.

”Ja sluta vara bekväma!”, säger Lilly igen.

Lilly Hjalmarsson och Hanna Gunnarsson

Deras dialog fortsätter och jag förundras över hur snabbt deras engagemang har väckts. Engagemanget att involvera deras familjer och att de ser värdet av gemenskap i ett förändringsarbete, både globalt och lokalt – det ger mig hopp!

Hanna och Lilly förstår – och de gör det fort. Tänk om alla hade gjort det, alltså förstått hur viktigt det är att vi förändrar vårt levnadssätt – helst igår. Det viktiga är, tror jag, att fånga upp detta engagemanget. För svenska ungdomar är inte lata och oengagerade som många tror. Jag tror snarare att det är vi vuxna som är för upptagna för att fånga upp deras engagemang! Så nästa gång du får tillfälle att prata med någon, oavsett om hen är yngre eller äldre, varför inte prata om en ljusare framtid och väcka det inre engagemanget som jag är övertygad om finns hos alla.

Inga kommentarer, bli den första!

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

3 × 1 =