Thea Holmlund

Vems världsbild styr utvecklingssamarbetet?

Sida, Sveriges biståndsmyndighet, arbetar för att människor som lever i fattigdom och förtryck själva ska kunna förbättra sina levnadsvillkor.

Men vems världsbild och vems prioriteringar är det som styr utvecklingssamarbetet?

Under min tid som praktikant på svenska ambassaden i Zimbabwe och hos Afrikagrupperna Sydafrika ställde jag mig själv många gånger frågan: är det möjligt att genomföra utvecklingssamarbete utan att förstärka rådande maktstrukturer mellan nord och syd?

På ett fältbesök i Zimbabwe är jag tillsammans med tre kollegor från Sida i provinsen västra Mashonaland. Vi är där för att se hur organisationen Gender Links har genomfört sitt arbete med att inkludera ett jämställdhetsperspektiv i kommuners verksamhet, runt om i Zimbabwe. Det blir tydligt att organisationen gör allt för att presentera projektet som en framgångssaga. Men mina kollegor är skeptiska. Varför har inte antalet kvinnor i beslutsfattande positioner ökat nämnvärt? Att bygga allmänna toaletter, kan det verkligen ses som jämställdhetsarbete? Var är kommunernas projekt specifikt fokuserade på att öka kvinnors politiska och ekonomiska deltagande? Vid första anblick verkar Gender Links arbete ha bidragit till mer snack än handling i kommunerna.

Fältbesök med Sida i Zvimba, västra Mashonaland

Men vem bestämmer vad ökad jämställdhet är? Och vem avgör hur det mäts? Och vad händer när givare inte är nöjda med implementerande organisationers resultat? Fältbesöket i västra Mashonaland illustrerar en problematik relaterad till biståndets maktstrukturer.

När det finns en resursstark part, en givare, och en resursberoende part, en mottagare, skapas onekligen ett maktförhållande. Biståndets krav på finansiell kontroll och mätbara resultat sätter press på organisationer att leverera resultat efter givarens uppsatta mål och prioriteringar, inte primärt för organisationens egen skull. Det utvecklingssamarbete som man säger ska utformas på mottagarens villkor tenderar alltför ofta att ske efter givarens spelregler.

Att svensk värdegrund ligger till grund för det svenska biståndets prioriteringar gör att vi genom utvecklingssamarbetet får möjligheten att stå upp för värden som mänskliga rättigheter och jämställdhet. Samtidigt riskerar vi att skapa en problemformulering där vi har de rätta svaren och att ge bilden av att länders utveckling bör ske på samma sätt som hos oss.

Ett par dagar efter fältbesöket i västra Mashonaland har kollegorna på Sida nya reflektioner. Någon poängterar: att prata om och kartlägga representationen av kvinnor i beslutsfattande positioner kan vara ett första steg mot ett mer jämställt beslutsfattande. Att bygga fler toaletter kanske kan ses som ett exempel på jämställdhetsintegrering då brist på rent vatten och toaletter är en hälsofara som i högre utsträckning drabbar kvinnor. Vi kommer fram till att Gender Links, trots vår initiala skepticism, arbete med att integrera jämställdhetsperspektiv i kommunernas verksamhet varit lyckat.

Sverige har kommit långt jämfört med många andra aktörer inom utvecklingssamarbetet när det gäller att utgå ifrån partnerskap i utvecklingssamarbetet, istället för att tala om givare och mottagare. Men eftersom Sverige inte är ensamt om att arbeta med bistånd så kommer vi att verka i ett system där många partners, som är vana vid att bli behandlade som mottagare, också kommer att bete sig som en sådan istället för som en jämlik partner.

Biståndet existerar inte i en isolerad värd fri från påverkan av globala maktstrukturer. Men att det finns maktstrukturer i utvecklingssamarbetet innebär inte att vi ska sluta ge bistånd. Jag vill tro att bistånd kan bidra till att förändra och omfördela makt och resurser. Och att det kan ske på villkor som bestäms av ländernas egen befolkning. Biståndet är ett medel för att uppnå en värld där bistånd inte behövs. Men för att detta ska vara möjligt måste vi ständigt kritiskt granska hur utvecklingssamarbetet utförs och vilka maktstrukturer vårt sätt att arbeta förstärker.

Zimbabwe är inte Sverige. Jämställdhetsarbete kan inte se likadant ut i alla delar av världen. Förändring tar tid och förändring måste komma inifrån. Landets egen befolkning är de som sitter på expertkunskapen. De är de som kan avgöra om kvinnors representation i beslutsfattande eller fler allmänna toaletter bör vara prioritet för jämställdhetsarbetet. De är de som måste få styra spelreglerna!

 

 

 

 

 

 

Inga kommentarer, bli den första!

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

3 × fem =