Johanna Larsson

Kambodjas unika budskap

Varje ny resa är för mig en ny möjlighet att förstå ett land bättre. Jag tycker om att veta att varje ny resa kommer ge mig något nytt. Jag inser först nu vad de var som Kambodja gav mig som var unikt för just den resan. Jag inser hur mycket som har fallit inom sfären för denna fältstudie, och även om den frågeställning som jag hade med mig från Sverige var fortsatt i fokus, så var det många saker därtill som hjälpte studien framåt.

Jag inser nu att det handlar om de människor som jag intervjuade, om de frågor jag ställde, om mitt mål, kulturella koder. Det handlar om att vara en utländsk forskare som undersöker någons förflutna, att hitta en säker plats att prata på, att hedra minnen och deras berättelser. Och tid, det handlar så mycket om tid: de ger oss tid att prata om någon som inte alla vill prata om, och vi som forskare ger dem den tid de behöver för att sätta ord på tankar och förflutet.

Jag tillbringade många timmar på att lyssna på personliga berättelser och fragment om vad som hade hänt just det åter, den dagen och till och med den timmen för snart 40 år sedan. Mitt i allt är det ibland svårt att förstå att så mycket tid måste få gå till just detta eftersom det sällan är direkt kopplat till den fråga du vill ställa eller den frågeställning du är där för att få svar på. Men hur svårt det än kändes så ibland så visade det sig vara ett av de bästa besluten jag tog under resan. Genom att ta ett steg tillbaka från mina akademiska måsten och krav så placerades personen jag intervjuades först i ledet av tid, och jag lät intervjun genomföras med hjälp av deras historia. Inget annat.

Vi är alla besatta av tid, det är vad vår vardag och vårt liv kretsar kring, och jag accepterar att min fältstudie och forskning är det likaså. Men vad jag inte accepterar är när inte tillräckligt med tid ges till att lyssna på människors berättelser, deras minnen, och deras lidande. Jag accepterar inte att en intervju om försoning eller post-konflikt är 20 minuter lång, och jag accepterar inte dina eventuella förväntningar att fortsätta intervjun till du förstår allt de har berättat.

Forskningsmässigt blir det komplicerat här, jag vet. Viss information når inte fram och mycket av det som sägs kommer kanske inte passa in i din forskning eller svara direkt till dina frågor. Och ja, det kan till och med få dig att dra felaktiga slutsatser om saker. Fast tänk efter, inte all information måste finnas där, vara med, och klargöras till den punkten att det finns en absolut förståelse mellan oss. Lever vi våra liv hemma med målet att alla vi har omkring oss även måste förstå allt vi gör och säger?

Låt vissa saker förbli obesvarade. Det är okej.

Vi behöver inte förstå varje del av historien, men vi behöver inte lämna alla våra frågor obesvarade heller. Du kommer tillslut att se skillnaden mellan en berättelse som funnits med i nästan 40 år och som har en tendens att ändras med tiden, och den berättelse som är mer relevant att ha en längre diskussion om.

Från perspektivet där tiden är i fokus och ofta inte räcker till kommer du många gånger kunna argumentera till din fördel när det visar upp halvfärdiga meningar eller argument. Men det är något som händer när tiden sätts i händerna på personen du intervjuar istället för hos dig själv:

Genom att börja intervjun med frågan ”Om du är bekväm med att berätta, skulle jag gärna vilja höra om din erfarenhet från tiden med Röda Khmererna”, ledde till stora förändringar för min forskning och den tid jag hade avsatt för den att ta. Personen jag intervjuade såg ofta på mig och berättade sin historia utan att vara rädd för att bli avbruten eller ifrågasättas. Många gånger kunde de här historierna vara längre än den faktiska intervjun. Men det är okej.

Allt vi görs styrs av tid. Den här fältstudien också. Men längden på varje intervju var det absolut sista som jag fyllde i mitt Excel-dokument. Vad som kom ur beslutet att åsidosätta tiden för ett tag kom att handla om så mycket mer än bara min fältstudie. Det handlar om de människor som jag intervjuade, om de frågor jag ställde, om mitt mål, kulturella koder. Det handlar om att vara en utländsk forskare som undersöker någons förflutna, att hitta en säker plats att prata på, att hedra minnen och deras berättelser. Och tid. Det handlar om att släppa tiden. Det är det som gör att min fältstudie till Kambodja kom att handla om så mycket mer än ” Vad är det som gör att människor vill försonas efter en konflikt?”

Excel-dokumentent för alla intervjuer

 

Inga kommentarer, bli den första!

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

åtta + 1 =