Agnes Johansson

i backspegeln: SIDA Alumni och MFS

img_2946

 

Nu är det ungefär ett och ett halvt år sedan jag och min klasskompis Andreas landade i ett myllrande Kathmandu för att sätta igång med vår kandidatuppsats. Då jag vandrade upp mot Mt Everest Base Camp och tänkte att så här vackert kan ju ingenting få vara? Då vi vandrade runt i byn Jyamrung, intervjuade kvinnogrupper om deras ekonomiska situation och kände så starkt med deras hopp och oro. Ett och ett halvt år sedan, den 25e april, då jorden skakade i två minuter och förutsättningarna för alla människor vi mött förändrades totalt.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när vi åkte. Att det var något stort, något okänt var jag medveten om. Vad jag vet är att jag inte trodde att resan, så här ett och ett halvt år senare, fortfarande skulle spela en så stor roll för mig. Jag har under året med SIDA Alumni fått berätta om mina upplevelser närmare 15 gånger, och även om alla gånger inte blivit lika lyckade, har jag känt att varje gång varit viktig. Personer som efteråt kommit fram till mig och velat prata mera. De som vågar berätta om sina tankar kring svåra frågor, även om det är långt från personens vanliga samtalsämnen. Jag har fått en ökad respekt för komplexiteten i utvecklingsfrågor och känner mig långt mer bekväm med att tala inför nya grupper av människor.

Nepal kämpar fortfarande för att återhämta sig från sviterna av jordbävningen. Andreas bor sedan augusti i Kathmandu och arbetar på heltid med organisationen Build Up Nepal, jag försöker hjälpa till på hemmaplan så mycket jag hinner med ansökningar och rapporter. Nepal och utvecklingsfrågor kommer alltid att vara viktigt för mig, och att jag via SIDA Alumni fått möjligheten att diskutera dessa ämnen med så många fantastiska ungdomar (och pensionärer) är jag väldigt tacksam för.

 

 

Inga kommentarer, bli den första!

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

åtta − 1 =