Jonna Elofsson Bjesse

Från Sveriges största ö till världens högsta berg

Förra veckan fick jag det stora nöjet att få upptäcka vinter-Gotland, men också att få hänga en stund med några av öns ungdomar! Jag var där för att föreläsa om de globala målen för hållbar utveckling och mitt examensarbete som jag gjorde i Himalaya i Nepal om klimatanpassning.

Den första klassen som jag fick träffa var en salig blandning av ungdomar som pluggar upp sina betyg för att komma in på gymnasiet. I gruppen fanns också många nyanlända. Jag måste erkänna att jag var lite orolig för språket. I min föreläsning finns en hel del tunga begrepp och svåra ord, såsom bistånd, global utveckling och hållbarhet. Men de överraskade mig. Jag fick till och med en del frågor som jag blev lite ställd av.

En kille räckte upp handen när jag var klar och sa “från allt du berättat idag så skulle jag inte vilja åka till Nepal. Finns det inget bra med landet?”. Det slog mig att han hade ju helt rätt. Min föreläsning var full av de saker som skiljer Nepal och Sverige åt. Sämre sopsystem, smutsigt vatten, miljöproblem och fattigdom. Det är lätt att lyfta fram de sidorna, men det är viktigt att också belysa där vi är överens. Sverige och Nepal jobbar faktiskt ganska lika med de globala hållbarhetsmålen. Jämställdhet, energi och klimat är högt prioriterade. Sen fick jag också se hans ansikte lysa upp när jag sa att nepaleserna var det mest välkomnande och gästfria folket jag någonsin mött, och att under mina två månader i landet så kände jag mig inte otrygg en enda gång.

Det slog mig hur futtig jag kände mig när jag stod framför människor som flytt från sina hemländer, för att söka trygghet här hos oss i vårt kalla land. Och så står jag där och ska prata om min “livsomvälvande” resa till Nepal. Det är viktigt att vara medveten om sina privilegier. Bara genom att vara en vit kvinna så har jag fötts med en hel del fördelar. Som jag på inget vis förtjänat – tvärtom. De flesta miljöproblem vi har i världen idag är orsakade av vita samhällen i väst, men de som drabbas först och hårdast är inte vi. Vi kan med bistånd hjälpa till där det drabbas som värst, men vi har ingen rätt att säga att vårt sätt är “det rätta”. Att ta tillvara på uråldrig lokal kunskap, om exempelvis väder, är viktigare nu än någonsin. Det såg jag tydligt i Nepal, och det höll många av de ungdomar som jag hade framför mig med om.

Den andra gruppen som jag fick föreläsa för var en grupp geografielever som gick sista året. Vi diskuterade en del om engagemang och hur man som individ bäst kan hjälpa utvecklingen i världen. En del tyckte att det var genom att åka som volontär, andra att gå med i en internationell organisation, och ytterligare några att skänka pengar. De flesta var dock överens om att det är individen, framför staten, organisationer och företag, som har den största makten att påverka genom sina val. Min reflektion av det är att det är mycket ansvar att lägga på den enskilda individen, men det bådar också gott för de här ungdomarnas framtida engagemang för miljö och utveckling.

Jag blev imponerad av ungdomarna. Det kändes nästan som om de var smartare än mig… och med det känns det tryggt att säga att de är “morgondagens ledare”. När jag stod där framför dem så kände jag mig ödmjuk och hoppfull. Den nya generationen har tuffa förutsättningar, och stora mål att jobba mot. Gotland är så platt som det kan bli, men jag ser en kämparglöd i dessa ungdomar som skulle kunna välta självaste Mount Everest.

Inga kommentarer, bli den första!

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

9 + 7 =