Natalie Morén James

En resa tillbaka i tiden

Förra veckan tog jag en iskall morgon tåget från Göteborg för att resa bakåt i tiden. Tåget tog mig till Uppsala centralstation, varifrån en buss tog mig till Kvarngärdesskolan, där korridorerna viskade om en svunnen tid. För drygt tio år sedan gick jag ut nian på Kvarngärdesskolan och lämnade grundskolans äventyr, ångestbubblor, kärlekskriser och lyckorus bakom mig. Åter på plats mindes jag tidens evighetskänsla och de oövervinnerliga vänskapsbanden. Jag såg andra elever som tagit våra platser, och lärare som var precis lika grymma som jag mindes dem. Jag kände mig ärad över att få vara tillbaka och föreläsa om mina erfarenheter vägg i vägg med barndomens förebilder tillika favoritlärare.

Jag hade blivit inbjuden till Kvarngärdesskolan för att föreläsa i deras tvåspråkiga klasser som jag själv gått i från fyran till nian, där utbildningen sker 50% på svenska och 50% på engelska. Jag skulle få möta femmorna, sexorna, åttorna och niorna. Först ut var femmorna, och sedan skulle jag jobba mig uppåt i klasserna och avsluta med niorna. Det var första gången jag skulle föreläsa för grundskoleelever, och att placera min föreläsning på en passande nivå för varje klass var en spännande utmaning.

För de lägre klasserna låg fokus på att måla upp en bild som var greppbar för eleverna, med många foton, jämförelser med deras egna livssituationer och spännande liknelser. Allteftersom åldrarna steg kunde jag gå in på fler detaljer om urfolket i Ecuador och deras arbete med agroekologiskt jordbruk och urfolkets rättigheter, de Globala Målen och vikten av organisering på lokal såväl som global nivå. Jag varvade informationen med värderingsövningar som fyra hörn och termometern.

Det var mäktigt att få diskutera med och träffa så unga personer. Att få höra deras tankar och reflektioner. Att få se sådana mängder hopp och entusiasm blandade med tvivel och oro. Att tillsammans med dem få komma fram till olika potentiella lösningar och framtidsidéer. Jag blev rörd och påverkad av de fria och otyglade tankar och argument som kom ur dessa unga personer. Grundskolan är livsviktig, tänkte jag mer än någon gång förut.

Jag lämnade Kvarngärdesskolan i en kropp överöst av hoppfullhet och nostalgi. Framtiden finns i dessa personer. Och jag fick äntligen dricka te med lärarna i det barnförbjudna personalrummet.

Inga kommentarer, bli den första!

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

fyra × tre =